En god löpekonomi är förutom hög syreupptagningsförmåga en viktig faktor för prestationen i löpning och något att eftersträva för den som vill vara en duktig löpare.
Något som visat sig öka löpekonomin är en viss stelhet i senor, ligament och muskler (eng. musculotendinous stiffness) eftersom det leder till en större så kallad ”gummibandeffekt” där elastisk energi lagras i de passiva strukturerna (senor, ligament, muskler) under fotisättningen och utnyttjas sedan för att skapa kraft vid frånskjutet. Detta gör att musklerna inte behöver arbeta lika mycket och leder därför till en lägre energiförbrukning, dvs. ökad löpekonomi.
I en amerikansk studie på långdistanslöpare fann man att de löpare som var stelare i lårens baksida också hade bättre löpekonomi (1). Samma förhållande har i andra studier visats för rörligheten i fotleden (2).
Ska man sluta stretcha för att bli en bättre löpare? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Det finns till exempel studier som visar att en god rörlighet i höften (vid böjning och sträckning) ger en bättre löpekonomi. Så även om mycket tyder på att en viss grad av stelhet i specifika leder (tex. fotleden) kan vara gynnsamt för löpekonomin krävs det också en viss grad av rörlighet (tex. i höften) för att en optimal steglängd ska vara möjlig. Man kan därför inte säga att stretching eller rörlighetsträning generellt skulle vara dåligt utan att den som all annan träning måste individanpassas.
Referenser